Trots att jag alltså inte ägnade min väns eventuella tro någon större eftertanke,  så påmindes jag ändå om mina egna vändor fram och tillbaks kring detta ibland ganska svåra ämne. Jag kallade mig länge för ateist – under en period till och med en ’militant’ sådan. Jag läste författare som t.ex. Dawkins och Hitchens, och flinade ganska rått åt deras, som jag då tyckte, fullkomligt överlägsna och, för all del, rätt humoristiska, texter mot den ‘onda religionen’. Jag delade deras uppfattning att religiös tro var fnoskigt och något för mindre utvecklade människor, som inte hade kommit till den självklara insikten om det absurda och potentiellt farliga i deras åskådningar.

Men (alltid detta men…) så kom jag under en senare tid på radikalt annorlunda tankar. Jag kände plötsligt ett sug efter religion, och önskade mig både en Bibel att läsa samt ett kors att hänga kring halsen (vilket jag fortfarande bär av anledningar som jag återkommer till). Jag gick i kyrkan på söndagarna under några månader och försökte verkligen sätta mig in i kristendomen som en troende ung människa. Det gick ett tag. För såsmåningom började den rationellt kritiska delen i mig skrika: ”Men de här historierna som det berättas om i Bibeln är ju helt otroliga! Vad har vi för konkreta belägg för att detta är sant? Varför skall vi tro på de här ytterst osannolika utsagorna om ingen kan prestera några andra argument än ‘the leap of faith’, alltså villkorslös tro?” Jag kände mig också obekväm i kyrkan, framförallt av känslan att vi alla var så förbannat rörande överens om religiösa frågor. Jag har alltid haft svårt för grupper där alla tycker mer eller mindre likadant (det är därför jag t.ex. än så länge inte är politiskt aktiv i något parti eller förening). Dessut0m började jag på ett rent personligt plan undra om jag verkligen var så religiös som jag ville övertyga mig själv om. Var detta kanske bara ett nytt sätt att försöka väcka reaktioner och provocera omgivningen? Jag har ju genom åren ofta tagit okonventionella ståndpunkter för att jag är så trött på folks likriktning och likgiltighet inför många intressanta spörsmål, utan att nödvändigtvis ha tänkt igenom alla ståndpunkter utifrån ett kritiskt perspektiv. ‘Just for the hell of it’, som de säger i Amerika. ”Jo”, medgav jag lite uppgivet. Kanske var det så nu också. Således växte en känsla allt starkare att jag var en hycklare, en bedragare som bara ville vara kontroversiell i ett land där det är fult att högt deklarera att man är religiös.

Så, vad fan är jag då? Min tid som intalad kristen gav mig insikten att den övertygade ateisten inom mig förmodligen inte hade rätt ändå. Men mitt nygamla ifrågasättande av religionen sade mig att den tålmodige troende inom mig inte hade rätt heller. Så, vad fan? Vad fan?!

Åter till mina grubblerier sedan samtalet häromdagen: Jag kom fram till att agnostikerns position måste vara den enda rationella, genom följande resonemang. Den religiöse, troende, uttalar sig för att vara mer eller mindre övertygad om högst en av alla utsagor som finns kring frågorna inom metafysisken (naturligtvis med mindre individuella avvikelser, samt med reservation för att få troende skulle kalla sig fullkomligt övertygade. Men de accepterar generellt sett en allmän tillhörighet till en större religiös rörelse med vissa gemensamma grundteser.) Ateisten, den som alltså inte tror på något religiöst, eller så att säga, ‘icke naturvetenskapligt’, uttalar sig för att vara övertygad om vad som inte finns eller vad som inte är sant. Vidare är det brukligt för ateister (kom ihåg att jag själv har varit en) att ta avstånd från alla typer av metafysiska idéer. Att vara ateist innebär i regel att vara rationell och västerländsk i den filosofiska meningen av ordet (till skillnad från t.ex. konfucianismen eller taoismen). Både ateister och många troende begår enligt mig misstaget att betrakta frågan om religiös tro samt metafysiska resonemang som frågor om sanning eller osanning. Jag menar att båda dessa debatter istället handlar om funktion.

Om jag skall konstruera ett flygplan kan jag inte förlita mig på åsikter och lösa idéer, jag måste ha konkreta och mätbara fakta. Jag vill veta byggmaterialets egenskaper, jag vill beräkna hur det beter sig fysikaliskt under olika förhållanden, jag vill veta hur mycket energi jag måste göra av med för att hålla planet i luften etc. Det duger inte med att många personer tror på en viss idé om det inte finns konkreta evidens och beräkningar för den idén. Däremot om det gäller livsfilosofi, och hur jag skall handskas med svåra livsval och frågor utan att beräkna ihjäl mig, ja, då kan mer abstrakta och t.ex. traditionsbundna eller politiska idéer och ideal komma mycket väl till pass. De förser mig nämligen med vägledningar i etik- och moralfrågor, något som är mycket svårt att mäta direkt i siffror och kalla fakta (även om man ju kan göra statistiska undersökningar eller tvärvetenskapliga jämförelsestudier inom etik, men då är det ju inte heller direkta mätningar av en etisk fråga, utan slutsatser av indirekta teorier). Alltså menar jag att metafysikens roll inte är att avgöra frågor kring faktiska betingelser i universum, utan att ge oss svar på s.k. ‘mjuka frågor’ som, som sagt, inte går att mäta eller bedöma med naturvetenskapliga verktyg.

Till sist vill jag också uppmana alla att reflektera över hur fruktansvärt lite vi människor vet jämfört med vad vi inte vet. Och om vi, något djupare, betänker hur ännu mindre vi vet att vi vet, jämfört med hur mycket vi vet att vi inte vet, så blir uttalande om vad som är falskt eller sant närmast löjeväckande. Våra religioner utgör bara en infinitesimal del av alla tänkbara idéer man kan ha om de frågor dessa trossystem försöker besvara. Och ateismen tar redan i förskott avstånd från alla tänkbara metafysiska idéer, vare sig de tillhör historien, nutiden eller framtiden. Detta är en övermodig attityd: Tänk på att t.ex. idén om atomen från början blott var en filosofisk idé bland många andra, som långt senare skulle visa sig ha pekat vetenskapen åtminstone delvis i rätt riktning. Detta från en man (Demokritos) som inte hade något sätt att pröva om hans föreställningar hade något belägg i den fysikaliska verkligheten. Det känns med andra ord rätt så förmätet att redan nu reservera sig mot all framtidens icke naturvetenskapliga tankar. Vare sig de visar sig vara användbara för (naturvetenskaplig) forskning, för livsfilosofi eller kanske inte alls.

Således förefaller agnostikerns position vara den enda rimliga, åtminstone om man med agnostiker menar en person som inte övertygas av någon religiös skrift eller predikant, men som heller inte vill dra ned en stor rullgardin och säga att vi redan vet gränserna för vårt vetande. Det ligger förmodligen i konstnärens (om jag nu törs räkna mig till sådana…) natur att aldrig vilja dra ned sådana rullgardiner för sig själv, och i än mindre grad för andra. Dessutom vet vi väldigt lite. Människor har hittills varit, och kommer under en överskådlig framtid att vara, rätt dumma djur. Så tills dess kan vi ju lika gärna hålla så många idéer öppna som vi finner uthärdligt. Inte för att jag tror på att någon av religionernas banala gudar kommer att dyka upp, men kanske något annat. Vi vet som sagt väldigt lite.

Och just det, där med att jag fortfarande bär ett kors kring halsen: Det seriösa svaret är att jag trots mina dubier kring kristendomen som sådan, ändå finner att mycket av den kristna symboliken och ritualen kan vara rätt trevlig. Det ärliga svaret är att jag ju naturligtvis måste vara lite småborgerligt medelklasskontroversiell. Sådär lagom irriterande. Alltid stör det någon, menar jag (inte minst mig själv då och då). Och sånt piggar ju alltid upp.

Det som genast slår mig är hur snyggt Haneke skildrar människans mörka sidor. På ett mycket vackert sätt (”vackert” i den bemärkelsen att den psykosociala dramaturgin är väl avvägd och balanserad) visar han hur tunn och spröd gränsen är mellan en godhjärtad och renlärig moral, och en brutal och nästan fascistisk sådan. Jag har lagt märke till min egen fascination för just mänsklighetens svärta. Exempelvis har jag efter lång tids grubblande börjat ana att mitt något komplicerade förhållande till religion kan ha med detta att göra. Rent pragmatiskt sett så är jag ateist. Jag kan inte för mitt liv tänka mig att det skulle finnas någon slags övernaturlig kraft (eller naturlig för den delen, alltså inga utomjordingar^[1]) som på något sätt skulle kunna påverka eller ingripa i människans förehavanden. Inte heller tror jag att det krävdes någon ”igångsättare” av universum; jag söker hellre, envis som en åsna, efter en naturvetenskaplig förklaring. Då skall jag ändå medge att jag på allvar försökte vara kristen under en period då jag kände något slags religiöst vacuum, men av någon anledning varade detta tillstånd bara tillfälligt. Vad som däremot kvarstod var ett slags pirr i magen varje gång jag läste de mer befallande delarna av Bibeln, och varje gång jag tänkte på Gud som en dömande Gud, eller på Luthers stränghet. Detta tror jag ligger nära fenomenet BDSM^[2], där man njuter eller kittlas (sexuellt) av en kontrollerad ondska – ett mörker – men som hela tiden är en överenskommelse; det ligger således mycket långt ifrån ”riktig” sadism. Jag vill understryka att det endast är en jämförelse! Mina eventuella sexuella dragningar får ni läsa om i min framtida biografi… (Obs: skämt!)

Både det sexuella och det religiösa finns förresten också med i filmen i form av en sträng pastor, tillika far, som kommer på en av sina söner med onani och  bestraffar honom följaktligen med att binda sonens händer i sängkanten varje natt. Flera gånger skildras också misogynistiska sexuella övergrepp både av incestuösa slag (far och dotter) och mellan samhällsklasser (baron och barnmorska). Enligt Haneke vill han skildra hur all form av terror börjar, vare sig den är politisk eller religiös.

Jag är också fascinerad av våld av olika slag. Därför läser jag ofta om våldsdåd, t.ex. terrorism eller tortyr. Då handlar det inte om ett pirr i magen, utan snarare ett djupare intresse för människans natur. Hur kan människan vara så grym och makaber med allt vad kannibalism, självmord, massmord och rasism heter? Naturligtvis är inte alla människor så jävliga hela tiden, men i var och en av oss finns trots allt en ond sida som poppar upp då och då, och vi har alla olika ‘triggers’, olika saker som väcker denna ondska till liv. Det är nog ingen slump att vi med ett konstnärligt och filosofiskt sinne älskar att älta detta ämne om och om igen. Det är helt enkelt mycket roligare att undersöka jävligheten i tillvaron än att skildra lycka och glättighet. Jag tror det också är därför jag skyr majoriteten av all populärkultur: Den är falsk. Den duckar och blundar för fulheten. Man skall passa sig för att vara cynisk, då missar man livets njutningar. Men skall fan inte ta och bli naiv, då kan man ju lika gärna stänga igen butiken för gott. Nej, en perfekt blandning av hedonism och luthersk jävlighet (låt vara av ateistiskt slag) är nog det bästa för själen. Om den nu finns. Nu skall jag ta mig en whisky.

^[1] Jag tror visserligen att det mycket väl kan finnas annat liv i universum (det är t.o.m. det mest sannolika, givet dess extrema egenskaper vad gäller storlek och tid), dock ej att de redan nu, likt gudar, skulle styra över oss utan vår kännedom.

^[2] Bondage/Discipline (B&D, B/D, eller BD), Dominance/Submission (D&s, D/s, eller Ds), samt Sadism/Masochism (S&M, S/M, eller SM).

Redan nu har jag en känsla av att det svenska politiska landskapet kan komma att ändra sig mer under höstens val än under hela förra decenniet. Vi har visserligen precis som tidigare en mycket starkt polariserad riksdag, uppdelad i två tydliga block; åtminstone retoriskt och polemiskt. (Med det menar jag att jag, utifrån min vänster-om-Vänsterpartiet-position, har en ganska stark uppfattning att alla riksdagspartierna har rört sig mot en relativt kapitalistisk socialliberalism under de senaste 15-20 åren, om man skall vara krass. Möjligtvis kan (kd) vara ett undantag; men även de har tappat fäste från sin tidigare ideologiska kärna, för att inte skrämma bort väljare.) Men vi har, tyvärr, även ett (sd) med goda chanser att komma in i riksdagen, om man får tro de senaste opinionsmätningarna. Jag tror dessutom, precis som Trelleborg Allehanda, att sommarens stenkastning och bilbränning förmodligen kommer hjälpa partiet på traven, trots att man naturligtvis kan ha synpunkter på vilka som egentligen låg bakom dessa händelser, och i vilka syften. Dessvärre handlar politik mycket sällan om fakta, utan snarare om uppfattningar och förtroende, och då kan ett fördomsfullt, naivt och/eller dåligt analyserat synsätt som drivs i medierna få förödande konsekvenser. Ser vi vidare i partidjungeln så lär (mp) vinna på att klimatfrågan är brinnande aktuell i allmänhet, och att klimatkonferensen i ”Hopenhagen” snarare mynnade ut i ett ”Nopenhagen”, så att säga, i synnerhet. Men  valet kan lika gärna komma att handla om ekonomi, särskilt med tanke på den pågående finanskrisen, den ökande arbetslösheten, och nu senast Saabs tragiska men ganska naturliga öde. I sådana fall lär inte Åkesson och hans främlingsfientliga gangsterliga ha så mycket att säga till om, och knappast miljöpartisterna heller.

Och så har vi ju förstås Piratpartiet, icke att förglömma, vilka också kan få ett intressant stöd i höst, i skenet av vårt alltmer frihetsberövande och antidemokratiska samhälle där vi blir övervakade av staten, försvaret, och av företagen, och där vi säljer vår frihet mer och mer för meningslös och ytlig ”säkerhet”, t.ex. på flygplatser. Detta är bara en allergisk västerländsk reaktion på effekterna av den neoliberala globaliseringen (som vi själva fortsätter att pracka på resten av världen) för att vita människor skall kunna känna en illusion av att de är säkrare. Men för att återgå till Piratpartiet, så anser jag att de för det första har fel på en del punkter, och för det andra verkar sakna kompetens i några andra som helst frågor utanför upphovsrätts-/integritetsfrågorna. Att de kommer spela en betydande roll i valet är emellertid mycket sannolikt. Således verkar det bli ett ovanligt spännande val, med flera mindre partier som för första gången på flera år kan komma att spela framträdande roller. Kanske resulterar det i helt oväntade och blocköverskridande koalitioner. Är det i sådana fall bra eller dåligt för det politiska klimatet, och i förlängningen, för demokratin? Det finns som sagt all anledning att återkomma kring detta.

Trevlig fortsättning på det nya året tillönskar jag er alla! Gott eller inte.

Den idén, att den s.k. ”webben 2.0″, kan vara demokratiserande både vad gäller kultur och politik, är något som jag tänkt mycket på under det senaste året. Så mycket har hänt som verkar ge exempel på det. Och jag verkar inte vara ensam om att tro på det här heller. Jag upptäckte den här artikeln från Wired Magazine, en av de ledande auktoriteterna när det gäller teknologi från ett populärvetenskapligt perspektiv (till skillnad från en branschtidning). Om man inte orkar läsa hela artikeln på fyra sidor, följer här en liten sammanfattning:

Den nya socialismen, som Kevin Kelly kallar det, är inte alls lik den gamla socialismen som våra farföräldrar stod för. Det handlar inte om klasskamp, eller om anti-amerikanism. Istället handlar det om skrivbordsfabriker kopplade till virtuella kooperativ, om peer production och om att få saker gjorda – getting things done. Han citerar Clay Shirkys bok ”Here comes everybody” (som jag också nämnde i förra posten) när han visar på de fyra stora områdena där sociala medier är, och kan komma att vara, mycket viktiga: Samlande, samarbete, kollaboration och kollektivism. Jag hajade naturligtvis till; skrev han verkligen kollektivism? Ja, faktiskt. Jag kanske inte var så fel ute trots allt.

Så fortsätter han beskriva de stora skillnaderna mellan den gamla socialismen och den nya, digitala. Mest verkar det handla om hur den gamla var tungrodd och toppstyrd, medan nya är lättflytande och samstyrd, alla som deltar har lika stort inflytande. Kelly menar också att den nya socialismen ställer den gamla diskussionen mellan staten och kapitalet på huvudet, eftersom möjligheten nu finns för anarkistiska arbetsprocesser, även om man fortfarande måste ha hierarkiska strukturer utåt sett. Vi lever ju än så länge i ett transitionellt samhälle, det vill säga ett samhälle på väg att ändras rätt så drastiskt. Han pekar på hur arbetarkollektiven i norra Italien och i Baskien, där arbetarna själva äger sina fabriker gemensamt utan inblandning av staten, kan jämföras med open source-medarbetare. Ohloh, ett företag som analyserar open source-industrin har uppskattat att det finns ca 250 000 personer som jobbar på 275 000 projekt!

Kevin Kellys slutsats är att den nya, digitala, socialismen rimligtvis borde kunna reparera och lösa de problem som marknadskapitalismen har gett upphov till, precis på samma sätt som marknaden löste många av de problem som fanns innan, när den gamla socialismen regerade (i Europa, får man anta att han menar).

Jag delar många av hans idéer, men kanske inte alla. Man skall nog ha i åtanke att han dels själv naturligtvis är kapitalist i grund och botten – han grundade nämligen Wired Magazine en gång i tiden – och dessutom skriver han för en amerikansk publik, vilket rimligen innebär att det här snacket om socialism måste behandlas ytterst varsamt; att då dessutom kritisera rådande neoliberala, kapitalistiska strömningar hade inte direkt sålt fler nummer i det landet, om ni förstår vad jag menar. Men det är en högst personlig reflektion.

Hur som haver, skorna skaver; intressant ändå att få en ny vinkel på den gamla röda stjärnan. Dot communism.

Anton Schönberg, hans studenter, och andra kompositörer relaterade till Andra Wienskolan kom visserligen från en postromantisk bakgrund, men tog mer och mer avstånd från de musikaliska idéer som hade dominerat innan: Strävan mot helheten, det starka över det svaga, naturkraften etc. Istället drogs deras estetik alltmer mot en analytisk-filosofisk riktning, där matematiken var ett starkt verktyg. Förnuftet tog mer plats på bekostnad av det känslodjur som hade styrt samhället tidigare. Med andra ord anar man en fortsättning på upplysningstiden, som alltså hade fått det rätt tufft under det föregående seklet.

Men kanske var det inte förrän generationen efter Schönberg som dessa tankar verkligen slog rot. Stockhausen, Boulez (inspirerad av Messian) och de andra s.k. totalserialisterna, tog, som epitetet antyder, mer än någonsin definitiv ställning för den förnuftiga, rationella och tänkande konsten. Det bästa vore helt enkelt om man kunde skapa en matematisk konst, fri från subjektiva känslor – på så sätt skulle man göra det svårt för konsten att ta en oönskad riktning. Det främsta problemet med modernismen var, enligt min mening, inte målen och idealen i sig, de är högst relevanta. Istället handlar det återigen om de oförutsedda konsekvenser en rörelse kan få i samhället. Under 1960-talet inträffar nämligen något märkligt i Storbritannien: En ung subkulturell rörelse uppstod, kallande sig själva för ”modernister”, vilket snabbt förkortades till det idag välbekanta begreppet ”Mods”. Inom musiken grundas band som Beatles, The Who, The Kinks, The Rolling Stones och många andra. Man bryter med traditionen från rockabilly-eran, och lånar litterära tekniker från sådana högmodernister som Samuel Beckett och T.S. Eliot. Det blev snabbt stor succé, och trots den allmänna känslan av ett progressivt och upproriskt alternativ till det stillsamma, konservativa livets normer om hemmafruar, auktoritära lärare och kapitalistiska bankdirektörer, gick man rakt in i fällan. Man blev så småningom institutionaliserad och inkorporerad i samhället som den nya normen; kapitalmarknaden insåg snabbt värdet i ungdomarna och har sedan dess lanserat myten om den fria radikala ungdomen som ett mycket framgångsrikt verktyg i reklambranschen.

Alltså hade man problem. Modernismen hade lovat oss att bryta med etablissemanget och makten, bl.a. eftersom vi hade sett dess mycket fula tryne inte alltför länge sedan. Man ville alltså föra samhället vidare i en bättre riktning, men religiositet, naturdyrkan och respekt för auktoriteter byttes snart ut mot kommersialismens lovsång om evigt och ungt liv. Detta banade naturligtvis vägen för postmodernismen, med dess kritiska ifrågasättande av hur värden konstrueras. Tanken tycks vara, att om vi ständigt vågar ifrågasätta vår egen konstruerade verklighet så kanske vi kan undgå att gå i samma fälla återigen. Genom att vända upp och ner på historieskrivningen, genom att tala om Metanarratives, och på så sätt upplösa själva fundamentet som modernismen vilade på, så kanske man kan rädda samhället? I vart fall kanske man kan dekonstruera och sedan rekonstruera ett bättre samhälle?

Jag misstänker dock att även postmodernismen på många sätt har spelat ut sin roll. Driften med historien, ironin, har blivit meningslös. Bokstavligt talat. I och med historiens upplösning, t.ex. det faktum att vi har omedelbar tillgång till i stort sett all världens samlade kultur, innebär att det inte längre går att använda historien som kritiskt verktyg. Det som skulle vara överdrifter – ironins signum – blir i samma ögonblick högst realistiskt. Även den andra stora delen av postmodernismen är passé, korsbefruktningen av stilideal. Det började med afrikansk musik och den amerikanska traditionen, till följd av slavhandeln, vilket gav upphov till populärmusiken. Det har under 1900-talet fortsatt genom t.ex. Alfred Schnittke (tack Simon), Steve Reich, John Adams, Philip Glass, John Zorn m.fl. Men idag är det inget uppfriskande längre, tvärtom har också begrepp som mångkultur, ekletism, normbrytande och så vidare snappats upp av den borgerliga eliten och, som så mycket annat, blivit intetsägande. Det tragikomiska är ju att man, i och med att begreppen och idéerna är kidnappade och deformerade, om man använder ett sådant språkbruk idag inte längre kan tas på allvar. Det har gått sådan inflation i postmodernismen att den i praktiken har vattnats ur totalt.

I den här situationen har jag nu alltså befunnit mig ett tag. I ett sökande efter en ny estetik, precis som rubriken säger. Jag tror att jag har hittat något. Inte för att jag skulle skriva ett manifest och skicka det till tidningarna, trots att det verkar vara på modet just nu.

Men för egen räkning, ett sätt att göra upp med mig själv och mina egna värderingar. I brist på bättre ord presenterar jag härmed inför er, mina damer och herrar, kollektivismen. Jag menar att ett problem som både modernismen och postmodernismen hade var att de fokuserade alltför mycket på individen. Detta var inget konstigt, vi hade endast begränsad kommunikation med varandra, och den sköttes till största delen av den styrande eliten. Tack vare Internet och andra teknologiska kommunikativa innovationer, finns nu möjligheter att agera och interagera tillsammans som aldrig förr. Ett mycket konkret, och mycket färskt, exempel är uppståndelsen kring autotune-effekten som förespråkas av bl.a. artisten T-Pain. Vad som från början var en vanlig studioeffekt för musikproducenter, har tack vare iPhone-appen som imiterar effekten blivit var (västerländsk medelklass) mans ägodel. Detta i kombination med den enkla spridningen som möjliggörs över webben, har en hel rörelse uppstått kring effekten, och används till allt möjligt, t.ex. drift med politisk debatt.

Nu är denna rörelse bara i sin linda, med den korta tid som sociala medier har funnits, men just därför är det så härligt att vilja dras med; alla möjligheter står fortfarande öppna, och svängrummet är totalt. Jag hoppas att detta kan visa vägen till en ny estetik, inte bara för populärkulturen, men för samhället i stort. Det kommer åtminstone med all sannolikhet att prägla mig och mitt skapande.
Kollektivist? Javisst!

Jag tror emellertid inte att det är så enkelt, eller rättare sagt att det är så över huvud taget. Låt oss till att börja med blicka tillbaks lite i bloggandets historia: Hur började allt det här?

Ja, människor har ju under en herrans massa år använt sig av skriften för allt möjligt – till en början av rent praktiska skäl såsom beräkningar, kalenderföring, lagtexter, historieskrivning, och senare ­även för underhållning och konst som t.ex. prosa eller noter.
När Internet spred sig under 1970- och 80-talet uppstod ett nytt medium för skrift av alla slag. Även om det ursprungligen främst var universitet och (den amerikanska) försvarsmakten som använde sig av den nya informationstekniken, dröjde det inte särskilt länge förrän kommunikationssystem som BBS och Usenet utvecklades, nu i mycket större utsträckning för civila, inofficiella användningsområden, t.ex. diskussioner om alla möjliga ämnen, nyheter etc.

År 1991 lanserades den första webbplatsen på World Wide Web och därmed gick startskottet för den explosionsartade spridning av Internet (som civilt informationssystem) som har skett sedan dess. Den första bloggen anses vara Justin Halls ”Links from the underground”, som startades 1994. I Sverige har det funnits bloggar sedan åtminstone 1997, då Annica Tiger började skriva nätdagbok. Men det verkliga genombrottet för bloggen som uttrycksform kom i och med undervattensjordbävningen i Indiska oceanen för fem år sedan, då en mycket stor mängd bloggar startades, främst för att det visade sig vara ett mycket snabbare sätt att kommunicera med omvärlden än att gå via myndigheter och traditionell media.

Så i dag befinner vi oss alltså i ett Sverige, där det existerar över 200 000 bloggar (se förra inlägget), förmodligen fler. Varför detta frenetiska hackande på tangentbordet då? Finns det verkligen så mycket viktigt att säga att inte de traditionella kanalerna räcker till? Svaret är uppenbarligen ja.

Bloggar tycks i allmänhet kunna uppdelas i två stora kategorier, om man får tillåta sig några generaliseringar, vilket nog är oundvikligt då detta är en essä och inte ett forskningsprojekt. Den ena kategorin är de extroverta bloggarna, som medvetet vill vara offentliga: Dessa är oftast samhällskommenterande eller politiska, och kan sägas vara en subjektiv förlängning av de (skenbart) objektiva medierna. Den andra kategorin är introverta, och är mer till för bloggarens närmaste släkt och vänner, och blir på så sätt en förlängning på andra sociala medier av samma slag, exempelvis Facebook.

Den första typen av blogg är motiverad av flera skäl, bl.a. därför att dagstidningar, radio och TV inte kan ta upp alla nyheter, de måste välja, vilket framgår när man jämför de svenska medierna med brittiska, tyska och amerikanska medier, eller för all del en sådan nyhetstjänst som Al Jazeera, som huvudsakligen fokuserar på Mellanöstern. Det finns hur många viktiga och intressanta reportage som helst, som helt enkelt inte ryms i de traditionella formaten. Ibland beror detta på att man måste använda sig av mysiga, trevliga små historier för att locka en bred publik – ­ man skulle helt enkelt inte bli långvarig om man enbart satsade på långa, seriösa nyheter, och i vissa fall har det t.o.m. varit så att man varit tvungen att neglegera vissa scoop eftersom de skulle kunna skrämma bort annonsörer, givet att det har varit tillräckligt kontroversiellt. De har även en annan mycket viktig funktion som saknats innan, och det är utnyttjandet av syndikerad media. Det tillhör ju ovanligheten att en tidning direktlänkar till en annan, av naturliga skäl – de är ju konkurrenter! Men en bloggare behöver inte ta hänsyn till sådana affärsstrategiska bekymmer, de kan fritt samla artiklar från jordens alla hörn i samma post, vilket naturligtvis är av intresse för alla som läser om ett visst ämne på en blogg.

Den andra typen av blogg är motiverad av helt andra skäl, nämligen kollektivistiska och social(istisk)a. Som jag nämnde tidigare, delar jag inte den bilden som många andra har, att bloggkulturen utgörs av ett antal uppstoppade narcissister. Tvärtom tror jag att det signalerar att den individualistiska prägeln samhället har idag, håller på att suddas ut och ersättas av en kollektivistiska anda, där det är naturligt att dela med sig av sina fynd. På 90-talet och början av 2000-talet var det fortfarande populärt att försöka vara så speciell som möjligt, med Gud vet hur många subkulturer i allt från musik till klädstilar. Det var viktigt att ha en egen livsstil. I viss mån kanske det fortfarande är så, men jag tror som sagt att bloggen faktiskt är ett demokratiserande och samhörighetsskapande^[1] verktyg, hur pretentiöst det än låter.

Jag har en känsla av att de flesta som gnäller över bloggandet som självcentrerat navelskåderi, egentligen är rätt måna om att behålla samhället så som det har sett ut fram tills idag, d.v.s. ett samhälle där vi inte skall hjälpas åt att förbättra våra gemensamma villkor, utan där var och en skall stå på egna ben. Deras devis är den gamla dängan: ”Ensam är stark”. Pyttsan, säger jag. Tillsammans bygger vi ett nytt samhälle på Internet. Det kanske t.o.m. kan leda till ett friare samhälle med ökade demokratiska möjligheter. Där även minoriteter kan göra sin röst hörd. Där ingen kan fatta beslut i smyg, bakom ryggen på de som påverkas. Det vore ju hemskt, inte sant?

^[1] En video jag definitivt rekommenderar alla som är intresserade av bloggar och sociala medier som gemensamhetsskapande och demokratiserande verktyg är Clay Shirkys föredrag om sin egen bok ”Here comes everybody”.

Förhoppningsvis kan jag göra det tillräckligt intressant för att andra skall få en anledning att läsa mina texter. Vi får väl se. Om du vill läsa lite mer om min bakgrund och vem jag är, så föreslår jag att du kikar under fliken ”om misopogonist” längst upp på sidan. Hursomhelst så är du, läsaren, varmt välkommen hit. Nästa inlägg tänkte jag skriva lite om bloggkulturen som fenomen, t.ex. varför så många har så starka åsikter om den.

^[1] Enligt Citizen Media Watch fanns det över 200 000 svenska bloggar redan i november 2007; nu är nog den siffran betydligt större.